Av Fredrik Steen

I denna korta artikel så ska jag berätta om mina erfarenheter och åsikter när det gäller så kallade kamphundar. Artikeln bygger inte på några vetenskapliga undersökningar, den bygger bara på mina erfarenheter som hundexpert och hundtränare. Jag har med flit valt att använda begreppet "kamphund" men beskriver också i texten längre ner det olyckliga med detta samlingsnamn.

Bilden - en fantastisk liten valp som med största sannolikhet aldrig kommer att besvära någon.

Är de hundar som läggs in i begreppet kamphundar farligare än andra hundar? Eller är dessa hundar utmärkta familjehundar som inte ställer till mer elände än andra hundar?

Jag har en ganska bred och lång erfarenhet av dessa hundar i inlärningssituationer, problemhantering, tester med mera. Jag har också en uppfattning om detta som ingen hittills lyckas övertyga mig att ändra. Många ställer sig frågan varför jag, Fredrik Steen, engagerar mig så mycket i denna fråga. Jag har ju inte ens en kamphund själv och enligt media, press, politiker och andra så är denna typ av hund faktiskt farlig, i alla fall farligare än andra hundraser. Anledningen till att jag engagerar mig så hårt i denna fråga beror på att det är en fråga som under lång tid behandlats så fel. Man har från något håll på ett professionellt och för mig olustigt sätt lyckas påverka samhället åt ett håll långt från sanningen, långt bort från problemets verkliga kärna.

Av alla de tusentals hundar jag träffat under de senare åren så träffar jag hundar som inte tycker om människor eller mänsklig kontakt. I en testsituation skulle man kunna säga att dessa hundar har brister i det man kallar - tillgängligheten.

Ibland märker man det på att hunden drar sig undan och på så sätt undviker kontakt. En del andra hundar drar sig undan men visar också inslag som är mer oroande, exempelvis - morr, tandvisning, raggresning med mera. En hund som visar brister i det vi kallar tillgänglighet men som samtidigt har inslag av aggressioner kan faktiskt vara en farlig hund. Åtminstone vågar jag påstå att en sådan hund kan bli farlig om man inte hanterar den rätt.

Om jag nu ska avslöja vilka hundraser som detta visar sig mest på så tror jag att många kanske blir lite besvikna. Jag vill påstå att detta problem inte finns mer eller mindre hos någon ras. Det kan lika gärna vara en Tax, Schäfer, Golden Retriever eller viken ras som helst. Detta problem med brister i tillgänglighet finns hos alla raser och jag kan inte även om det vore bekvämt relatera detta till en viss ras.

Det jag däremot säger är att hundar av kamphundstyp mycket sällan, mer sällan än hos andra raser visar upp detta problem. Denna hundtyp är generellt mycket tillgiven och undergiven människa. Detta är faktiskt inte så konstigt med tanke på den avel man under många år bedrivit med dessa raser. I avelsarbetet har man aldrig haft som målsättning att avla på aggressivitet, ej heller på att avla mot att dessa hundar skulle vara misstänksam mot människa. Att då politiker och andra påstår att dessa hundar är framavlade på att vara aggressiva är då enligt mig ett direkt felaktigt påstående.

Bilden - Denna trevliga hund träffade jag när jag var på Gärdet i Stockholm.

Mina kritiker i detta ämne svarar då med att ställa motfrågor. De vanligaste frågorna som då kommer är -
Hur kommer det sig då att denna typ av hund står för många fall där människor blir bitna? Om det är som du säger, varför är en stor mängd av de hundar polisen omhändertar just hundar av kamphundstyp?

Svaret är inte så enkelt men inte mindre sant för det. För det första är det inte sant att kamphundar biter mer än andra hundar. Jag vill påstå att det är en direkt falsk anklagelse. Däremot så är det så att när en hund med resurser som många större hundar har angriper någon så blir skadorna större och mer allvarliga. För det andra vill jag med en dåres envishet påstå att det är en ägarfråga! Men det svaret gillar inte politiker eller andra för då blir ämnet hund helt plötsligt en mer besvärlig och känslig fråga.
Att det är en ägarfråga är inget jag påstår för att skydda några hundar. Det påstår jag på grund av att de är det, inget annat. Om det inte vore en ägarfråga så kan man ställa sig frågan varför jag säger det? Jag är inte ägare av någon kamphund, inte heller någon i min familj är det. Jag vill precis lika mycket som någon annan, kanske mer till och med, få slut på dessa ständigt återkommande hundattacker. Men den tron eller övertygelsen om att dessa kamphundar skulle vara det verkliga problemet bygger antingen på feghet eller stor okunskap, ibland på dessa två tillsammans.

Det är oerhört mycket lättare för politiker att angripa några hundraser som orsak till problem än att börja ställa krav på hundägare eller till och med förbjuda vissa personer att ha hund. Att förbjuda vissa personer att ha en hund skulle bli en mycket känslig och kostnadsfull fråga vilket är det sista en maktfullkomlig politiker vill.

I mitt påstående att det är en ägarfråga så måste man komma ihåg att det inte bara handlar om personer som struntar totalt i samhället och de krav samhället ställer på en medborgare. Det kan också handla om personer som vill väl men helt enkelt inte kan. Många individer inom begreppet kamphund är snälla men rejäla hundar. Med rejäla hundar menar jag att hundarna ofta besitter stora resurser som helt enkelt kan bli för mycket för en ung och oerfaren hundägare.
Här tycker jag att Svenska kennelklubben och hela dess organisation, ända ner till uppfödare och valpköpare måste inse att dessa hundar inte alltid är lämpliga för förstagångshundägare att ha. Inte för att dom är farligare än andra hundar, bara för att dessa hundar är minst lika krävande som exempelvis Schäferhunden, Rottweilern eller andra brukshundar med stora resurser.

Att då skapa ett förbud mot vissa raser skulle då enligt mig bara resultera i ännu fler förbud mot fler hundraser. Som en dålig jämförelse så skulle man kunna kontrollera upp vilka bilar som är vanligast som flyktbilar vid rån. Förbjud dessa bilmärken så kommer rånen att avta.

Jag tror att lösningen på detta problem ligger i att organisationen och uppfödare tar ett större ansvar, att myndigheter fokuserar på det verkliga problemet istället på några hundraser samt att skapa utbildningsmöjligheter för dessa hundägare. Detta tillsammans tror jag verkligen skulle göra skillnad. Medan denna idiotdiskussion fortsätter och medan myndigheter jagar symptom istället för orsak så sjunker vi bara djupare in i denna problematik. Det gagnar ingen, allra minst dessa underbara men jagade hundar.

Det finns också några saker som ligger dessa hundar till last om man till exempel jämför kamphundar med exempelvis våra mer accepterade raser som man ofta träffar på på brukshundsklubbar med mera.

- Kamphunden är ofta mindre till storlek än vad den vanliga brukshunden är. Det kan enligt mig göra att en oerfaren valpköpare hellre köper en hund av kamphundsras eftersom man ofta tror att en mindre hund till storleken är lättare att ha och hantera.

- De flesta hundintresserade vet tack vare många års arbete att en brukshund kräver ett stort engagemang av en hundägare. Få förstagångsköpare av en hund är därför villiga att ta en brukshund som förstagångshund. Denna inställning eller attityd har gemene man tyvärr inte till dessa kamphundar.

- Som ägare till en mer accepterad ras eller en brukshund så är man alltid välkommen till brukshundsklubbar med mer eller mindre öppna armar. Det är tyvärr inte alltid fallet om du äger en hund av kamphundstyp.

- Medias inverkan på samhället. Om en hund av kamphundstyp skulle bråka med en annan hund så blir det skriverier och anmälningar, medan om en kelpie eller labrador som exempelvis kan göra precis samma sak kommer ofta undan med en ursäkt från hundägaren.

- Om en mer accepterad ras är besvärlig vid exempelvis ett hundmöte så känner nog många förbipasserande att det är synd om denne hundägare. Om en ägare med en hund av kamphundstyp har samma problem, då tänker förbipasserande att det är förjävligt att dessa aggressiva hundar får finnas till.

- Kamphunden har många gånger ett riktigt tufft utseende. Den ser många gånger tuff ut, den är muskulös och atletisk. Det attraherar en stor mängd oseriösa och oansvariga hundägare.

- Denna typ av hund kan också för många vara lite svårläst. Det är med största sannolikhet förklaringen till att man ibland säger att den är lömsk eller att angreppet kom från ingenstans. Men det är inte sant. Det är där kamphundens fina sidor blir en belastning för hunden i dessa diskussioner. I och med att man kan generalisera och säga att dessa hundar i princip inte har eller använder sig av aggressioner så är det också en självklarhet att inte morr och annat som vi är vana med förekommer. Då en kamphund engagerar sig i en annan hund eller annan individ så är det ofta med hjälp av hundens kamplust, alltså hundens lust att arbeta med sin kropp och käkar. Då är hundar som regel tysta och påminner mer om en katt under jakt än om en aggressiv hund.
Om vi jämför med exempelvis en Schäfer eller annan hund så kommer ofta ett angrepp från dessa hundar i samband med, eller direkt efter morrningar, tandvisning och raggresning. Det gör att hunden blir mer lättläst för alla parter. Ägaren blir uppmärksammad på hundens signaler, den andra personen reagerar instinktivt med att dra sig tillbaka med följden av att inget allvarligt händer.

- Begreppet kamphund är en katastrof för dessa hundar. Inte bara namnet i sig utan också på ett annat plan. Blandraser, renrasiga hundar av olika raser med mera går under detta begrepp. Det innebär ju som exempel att om 10 blandraser och 1 Amstaff, 1 Bullterrier, 1 Eng Staffe ställt till med något, då blir det per automatik 13 kamphundar som gjort något. Detta är helt orimligt och mer eller mindre omöjligt att försvara sig emot, i alla fall medialt. Här tror jag att rasklubbar skulle tjäna på att marknadsföra sin egen ras på ett mer effektivt sätt och arbeta för att inte finnas med i ett samlingsbegrepp.

- Det finns många fler saker och ta upp men i denna artikel vill jag avsluta med att ta upp dessa undersökningar som bland annat politiker använder som stöd för att vissa hundraser ska förbjudas.
Det är undersökningar på webben, i tidningar med mera där man ställer frågan - "Ska farliga hundar få finnas i vårt samhälle?"
Svaret på denna fråga är givetvis - Nej!
Det är en frågeställning som är rent utav löjlig och inte säger ett dugg om vissa hundraser.
Man kan lika gärna ställa frågan - "Ska farliga människor få finnas i vårt samhälle?"
Svaret på denna fråga blir sannolikt också - Nej!, med stor majoritet även där.
Men vem är farlig? De frågar man aldrig. Och det är inte så konstig för då skulle frågan direkt bli mer känslig och provokativ.
Här har kamphundarnas motståndare på ett skickligt och oroande sätt lyckas få oss att försvara oss mot ett påstående helt utan grund som med tiden bekräftar deras falska påståenden. Det är en fälla vi gått i och som är olycklig för våra hundar.

Bilden - Hunden Daisy och hennes ägare. Ett utmärkt exempel på en trevlig engagerad ägare och en väldigt trevlig och mysig hund.

På mina resor genom vårt avlånga land träffar jag fler hundar än vad många andra gör. Många av de absolut trevligaste hundar jag träffar är just hundar som kallas kamphundar.

Generellt och till slut vill jag påstå att dessa hundar många gånger är fantastiskt underbara och trevliga hundar. Att dom kallar dessa hundar farliga får vara ett bevis för våra politikers inkompetens i dessa frågor och för medias inflytande på vårt samhälle.